Förlossningsberättelse.

Här har ni världens längsta blogginlägg någonsin. Men hur skulle jag kunna fatta mig kort om denna fantastiska upplevelse? Nej det gick då rakt inte. Så därför ger jag er nu ett ofantligt långt inlägg men jag menar är du inte intresserad så behöver du ju inte trötta ut ögonen genom att läsa helt enkelt. Denna berättelse måste helt enkelt finnas någonstans för jag vill aldrig glömma den dagen då Evelyn kom till världen och nu är den förevigad i bloggen. Here goes nothing:


Den 18/1-09 hade jag och R varit på "personalfest". Folket spelade bowling (jag avstod eftersom jag var höggravid och klumpig). Efter bowlingen stannade vi på en pizzeria för att äta och sedan bar det av hem till Marcus från jobbet för att fortsätta där. Massor med chips, dipp och godis var uppdukat men det räckte tyvärr inte för att rädda kvällen. Det var faktiskt allt annat än roligt, vilken personalfest alltså. Visserligen hade jag och R bråkat ordentligt innan vi åkte till bowlinghallen så det påverkade troligen mitt humör och att jag dessutom var höggravid och hade ganska mycket hormoner i kroppen gjorde väl också sitt skulle jag tro. Rolligt var det i vilket fall inte. Nu i efterhand hade jag hellre stannat hemma och vilat. Vi kom hem efter midnatt någon gång, låg och diskuterade allt mellan himmel och jord i sängen. Vid fyratiden på morgonen ringer min lillebror (då har vi ännu inte somnat) och berättar att han har fått sitt näsben brutet av något pucko och att han därför varit på akuten. Efter detta kunde jag verkligen inte somna och efter mindre än två timmar känner jag hur det hugger till i hela min mage, känns som en väldig mensvärk. Jag fattar inte riktigt vad det är som händer men när samma värk återkommer med jämna mellanrum förstår jag att någonting är på gång. Plötsligt brister någonting inuti mig och en massa vätska börjar sippra ut. Jag springer in i duschen och sätter mig där inne på golvet en stund och duschar magen med varmt vatten under värkarna. Går tillbaka och lägger mig i sängen igen och tänker att det kanske bara var slemproppen som gick och att det var förvärkar jag kände. Men efter en stund så brister det ytterligare en gång och ännu mer vätska sipprar ut. Upprepar samma procedur igen, in i duschen ett tag och sedan tillbaka till sängen. När det även denna gång sipprar ut ännu mera vätska så ger jag upp och parkerar mig själv inne i duschen och fortsätter spola hett vatten på magen när värkarna kommer. Vid det här laget har värkarna ökat i styrka sedan det började men det funkar fint att andas igenom varje värk änsålänge.
Tillslut bestämmer jag mig för att försöka lämna det smärtdämpande varma vattnet och duschens trygga golv för att surfa in på en internetsida där man kan klocka värkarna. Märker att värkarna är ganska oregelbundna, ibland kom det tre värkar på 10 minuter och ibland kunde det dröja hela 10 minuter innan nästa värk sköljde över mig.
Vid åttatiden på morgonen ringde jag först till Danderyd men fick svaret att dom hade fullt så damen jag pratade med talade om att hon skulle ringa till KS och höra sig för där. Efter en stund ringer hon upp och berättar att personalen på KS vill prata med mig personligen så jag greppar telefonen och ringer upp dem. Hon sa att även dem hade fullt på alla förlossningsrum men hon skulle tala med någon som fixade med platserna och återkomma till mig vilket hon gjorde och vi var välkomna dit när vi kände att vi inte kunde vara kvar hemma längre. Jag ville absolut inte åka in för tidigt och bli hemskickad så jag vankade fram och tillbaka här hemma, jag kunde omöjligt sitta stilla. R klockade värkar på datorn när jag sade till. När en värk kom hängde jag på soffan eller liknande och andades. Tillslut bestämde vi oss för att åka in. Påvägen stannade vi på Ica Maxi för att köpa bindor (då vattnet fortsatte att sippra ut hela tiden) och någonting till oss att äta då vi inte hunnit med det riktigt eftersom vi uppenbarligen haft annat för oss. För att spara lite tid sprang R för att hämta bananer då jag ställde mig i kassakön. Jag känner hur en ny värk plötsligt tar fart och där står jag i kön på Ica utan R bredvid mig. Jag andas och andas och tänker på om folket inne i affären märker att det står en höggravid tjej bredvid dem som är mitt uppe i barnafödande, eller åtminstonde påväg dit,. R dyker upp precis när värken tar slut, vi betalar och sätter oss i bilen för att åka vidare mot KS.
Vi kommer in till BB på KS klockan 13.20. Jag får komma till ett undersökningsrum där en sköterska sätter en CTG på mig för att mäta värkarna och lillans hjärtslag. Sköterskan säger att vi ska låta maskinen mäta ett tag och sen försvinner hon.


Undersökningsrummet med CTGn kopplad på magen.

Efter ett bra tag börjar jag och R undra om det inte borde komma tillbaka någon snart för att titta till oss. Min pappa skickar ett sms och talar om att han tydligen befinner sig ute i receptionen. Efter en stund kommer det in en sköterska och blir förvånad över att se oss där, då hade min pappa frågat efter oss och hon hade inte hittat oss i något av förlossningsrummen så hon började leta på undersökningsrummen och fann oss där tillslut. Klockan var 16:50 när hon hittade oss. Vi hade alltså blivit bortglömda mitt i skiftbytet. Efter mer än tre timmar i det lilla rummet med den obekvämaste sängen i världshistorien blev jag undersökt, fick lavemang och sedan duscha. Det var så otroligt skönt att duscha och kunna spola hett vatten på den värkande magen. Nu var jag öppen 4 centimeter. Klockan 17.10 efter duschen fick vi äntligen komma till ett riktigt förlossningsrum. Värkarna började bli riktigt jobbiga att handskas med så jag blev visad hur man använder lustgasen. Vilken lycka att få andas in lustgas och kunna koppla av en aning mer än innan, värktopparna bara försvann ut i tomma intet.
 

Lustgasen var min bästa vän.

En sköterska kom in med två mackor var och jucie till mig och R. Aldrig har det smakat så bra med mackor och juice. Jag var så otroligt hungrig så mackorna försvann snabbare än kvickt. Lustgas, mackor och juice var den absolut bästa kombination jag kunde tänka mig just då. Klockan 19.17 sätts nål på mig eftersom jag har begärt att få EDA då jag känner att lustgasen inte hjälper tillräckligt längre. Det kändes som om min rygg skulle gå av och jag kunde verkligen inte stå ut längre. Klockan 19.33 kommer narkosläkaren och lägger EDAn. Då mina värkar inte utvecklas tillräckligt i intensiteten kopplas ett vätskestimulerande dropp. EDAn ger god effekt efter en stund och jag känner nu enbart ett tryck neråt utan den fasliga smärtan.. Klockan 21.40 tas en "hink" in på rummet och jag försöker kissa utan resultat så jag tappas på urin istället. Klockan 22.05 får jag sitta på en boll för att huvudet ska sjunka längre ned.


Sitta på bollen och guppa.

Jag fick nu i uppgift att vila så mycket som jag kunde medans vi väntade på att det värkstimulerande droppet skulle ge maximaleffekt och jag tillslut skulle känna krystvärkar. Stämningen var så lugn och skön, vi lyssnade på The Voice (som vi gjort under hela kvällen) och pratade. Barnmorskorna och jag bestämde att vi skulle satsa på att börja krysta vid midnatt och klockan 23.45 kom krystvärkarna. Äntligen fick jag göra någonting när trycket kom, pressa på istället för att försöka slappna av. När vad som kändes som halva huvudet var ute ville jag inte vara med mer, jag fick tårar i ögonen och talade om för R att jag inte orkade mer nu. Men när nästa värk kom var det bara att ta i igen, ett steg närmare våran flicka och ett steg närmare för smärtan att försvinna.
 Klockan 00.13 tittade våran fina lilla flicka ut för första gången, apgar - 9,10,10. Hon torkades av en aning och lades upp på mitt bröst. Jag var alldeles skakis. Herregud vilken känsla, vilken otroligt häftig upplevelse. Jag vågade knappt rör mig när hon låg där. Ingenting annat fanns, tiden stod still. R fick klippa av navelsträngen.


Alldeles nyförlöst.

Klockan 00.25 krystade jag ut moderkakan som vägde 600 gram. Barnmorskan höll upp och visade, man kan ju aldrig tro att en liten människa kan bo och leva där inne i nio månader. Helt fantastiskt! Jag blev sydd och sedan hämtades det in lite fika, mackor och saft tror jag det var. Vi blev lämnade ensamma en stund. Barnmorskan kom tillbaka och talade om att jag måste kissa så att de ser att allting fungerar som det ska. Blir ledd till en toalett och tar samtidigt en dusch. Klockan 02.30 får vi komma till vårat rum på Lilla Enheten som avdelningen hette. Vi lägger oss till rätta i sängen med vårat lilla mirakel emellan oss och försöker sova, alldeles utmattade.

Det var historien om när min och Rs älskade lilla flicka kom till världen. En otroligt häftig upplevelse som var fylld med lugn och lycka. Jag hade en bild framför mig om hur panikartat det hela skulle vara och jag blev så positivt överraskad. Det var så lugnt och stilla inne på vårat rum, vi lyssnade på musik och pratade mellan de intensiva varven. Den bästa dagen i mitt liv, vilken otrolig upplevelse.

Så för att sammanfatta det hela så startade värkarna vid 05 på morgonen den 18/1. Vattnet avgick runt 06. Mina värkar blev enligt  CTGn på BB etablerade vid 16. Sammanlagt under förlossningen förlorade jag 300 ml blod. När våran flicka tittade ut 00.13 den 19/1 vägde hon 2885 gram, var 48 centimeter lång och hade ett huvudomfång på 33,5 centimeter. Hon fick apgar - 9,10,10. Vi blev utskrivna från BB den 21/1 klockan 09.50 och hopade då  in i bilen som en liten familj för allra första gången. Efter den dagen blir våra liv aldrig mer densamma. Vi har nu börjat en ny tidräkning - Före Evelyn och Efter Evelyn.


Amazing...



Lillan alldeles ny i världen. Känns knappt som om det är samma person på bilden som i verkligheten.

/ Sandr0o