.

Gott folk. Det kanske är på sin plats att skriva några rader om förlossningen.

Det började med att jag under söndagen känt mig allmänt jättetrött på att vara gravid och hade problem med att gå och röra mig ordentligt. Jag hade mycket molvärk/mensvärk som höll i sig under hela dagen, tidigare hade jag enbart haft det till och från men denna gången höll det alltså i sig konstant. Ingenting som gjorde speciellt ont eller hade några smärttoppar utan bara den där lite störande diffusa smärtan i bakgrunden.

Jag kände i hela kroppen att någonting var på gång, om inte just den söndagen så ganska snart.

När Evelyn kom till världen hade jag menssmärtor dagen innan hon bestämde sig för att kika ut.

Denna graviditeten har jag ju dock haft dessa smärtor till och från ibland så jag vågade inte riktigt hoppas på något egentligen med risk för att bli besviken. Jag var som sagt var verkligen trött på allt vad gravid innebar i söndags så för att slippa hantera ett "nederlag" vågade jag inte riktigt hoppas på något trots min känsla.

 

På söndagskvällen vid 23 gick jag & R och lade oss i sängen för att lyssna på Aldrig Vilas senaste podcast. Jag vände mig i sängen och kände hur något knäppte till inom mig och då pirrade det till lite extra. Vad var det där? Bara några minuter senare kände jag hur det började sippra vatten. Jag häver ur mig att något just hände och att det rinner varpå R undrade "det var väl inte vattnet?"

Jag förflyttade mig till toaletten och kunde där konstantera att det verkligen var vattnet som gick då det aldrig slutade att komma. Satte mig i duschen för det var då rakt ingen mening att springa omkring och läcka vatten i lägenheten inte.

Jahaa tänkte jag, jag sitter väl här och väntar på att något mer ska hända. Jag ringde mina föräldrar för att förbereda dem på att vi eventuellt kommer att behöva lämna Evelyn hos dem ifall det drar igång nu.

Sist startade värkarna strax efter att vattnet gott och det gjorde dem även denna gång. Efter en sisådär 15 minuter fick jag första värken. Jag satt i badet och andades genom värkar i 1 timme medan R hade slumrat till i sovrummet.

 

Värkarna blir allt starkare och vi börjar packa det sista till BB-väskan och en väska till Evelyn. Jag slänger mig över första bästa stöd när en värk kommer. Jag kan inte riktigt bestämma mig om det är dags att ringa förlossningen eller inte, värkarna kom med strax under 5 minuters mellanrum vid det här laget. Vi bestämmer oss för att väcka Evelyn, göra henne redo och lämna henne hos mina föräldrar. Vi såg till att ha alla saker med oss ifall vi skulle behöva åka vidare direkt och när jag kommer ner på parkeringen känner jag att det är dags att ringa för nu gör värkarna ondare och ondare även om intervallet bara låg på 5 minuter. Hon frågade mig hur lång tid det skulle ta att lämna av storasystern och sedan åka till förlossningen och jag uppskattade det till en timme ungefär så hon rådde oss att göra precis så.

 

Vid strax före 02 lämnade vi av Evelyn hos mina föräldrar. I bilen mot förlossningen tyckte jag att värkarna kom glesare och jag hann tänka tanken flera gånger om att vi säkert kommer bli hemskickade. Vi satt kvar i bilen och andades genom några värkar och nog tusan kom dem glesare nu, 6-8 minuter emellan. Efter några värkar som gjorde fasligt ont bestämde jag mig för att nu går vi in, skitsamma om vi blir hemskickade. R ska fixa en parkeringsbiljett men självklart fungerar inte den automat som finns där så han får knalla iväg en liten bit. Jag går fram och tillbaka mellan bilarna under de minuter som det tar för Roberto att hämta en biljett och nu kommer värkarna oftare. Såklart det lugnar ner sig när jag sitter stilla i bilen, nu är vi på banan igen. Jag hänger på bilen och andas och vi går in.

 

Vi kom in till förlossningen vid 02:45, det sattes ett CTG och vi blev lämnade i rummet. Efter kanske 20-30 minuter får jag panik för att värkarna gör så ont och kommer väldigt tätt. En hel värk, följt nästan direkt av en halv värk, en hel värk osv osv. Jag trycker som en galning på den där röda jävla knappen så att någon ska komma till oss. Ingenting händer, en till värk kommer och jag skriker på Roberto att han måste gå och hämta någon NU. Jag känner krystvärkar och då blir jag panikslagen av både smärta och för att ingen är hos oss. Han förstår inte riktigt läget och ber mig att  lugna mig. Han hittar en annan röd knapp och nu hör vi hur den signalerar.

Barnmorskan kommer in och jag förklarar läget. Hon säger att hon ser på mig att jag har väldigt ont och undersöker. Öppen 10 centimeter och bebis är påväg ut. Barnmorskan får hjälp att slänga på sig ett förkläde och mellan värkarna hjälps barnmorskan och Roberto åt att få av mig kläderna.

Efter 4 minuters krystvärkar är hon ute. Som ni förstår så går det här sista hysteriskt fort.

 

 

Klockan 03:54 den 29 april födds en alldeles perfekt liten flicka på 3410 gram och 49 centimeter lång.

Från det att vattnet gick tog det lite mindre än 5 timmar och vi hann spendera 1 timme på förlossningen innan hon var ute. Det gick så himla fort och allting kändes verkligen overkligt när hon väl låg där i min famn.

 

 

När bebis var ute började barnmorskan skriva in oss och ta in utrustning till rummet eftersom inget av det hade hunnits med innan. Hej & hå fort ska det gå!

Vi blev sedan lämnade i fred och fick den underbara brickan med smörgåsar & dryck serverade. Bästa smörgåsarna man ätit i sitt liv, sååå gott.

 

 

Att föda helt utan bedövning var ingenting jag hade väntat mig. Sist hade jag hjälp av både lustgas och epidural men eftersom det gick så fort denna gången var det ju aldrig ens aktuellt med något sådant.

Det gjorde fruktansvärt ont men jag hann ju inte riktigt reagera och registrera smärtan eftersom hon i princip flög ut. Jag fick dock lite panik när hon talade om att jag var fullt öppen och att det var dags att möta vår bebis. Jag hann tänka tanken hur sjutton det här skulle gå i en millisekund men sedan var det bara att köra på.