.

 Jag har lite lätt panik. Jag får nämligen lite ångest som sköljer över mig när jag tänker på att jag inte har börjat träna ännu. Millie blev 4 veckor tidigt imorse och jag tänker mig att jag borde ha kommit igång lite nu. Ingen hardcore träning med all in och allt vad det heter som jag sysslade med innan jag blev gravid, såklart. Utan mest att komma dit, få in vanan igen, lyfta lite lätta vikter och sakta men säkert börja forma kroppen och återgå till den träningen som jag faktiskt kom att älska. Jag vet inte vart jag ska börja riktigt men jag tror jag har ganska bra koll egentligen på hur man bör eller snarare inte bör träna efter en graviditet och efterföljande förlossning.

 

Om jag längtar efter att vara en tjockis på gymmet igen? Det kan jag inte direkt påstå, haha. Jag kommer inte i mina gamla snygga träningskläder utan jag har ett par byxor som jag använder när jag promenerar. Det var byxorna som jag hade när jag började min viktminskningsresa i mars förra året, fettobyxorna!

Jag minns känslorna av att vara en nybörjar-tjockis på gymmet, ständigt obekväm och lätt förvirrad. Allt eftersom kilona rasade (och musklerna kikade fram) försvann känslorna med dem och jag var istället on top of the world, mer hälsosam än någonsin, mer vältränad än någonsin, piggare än någonsin.. Och snyggare än någonsin, det ska vi inte hymla med för visst tränar man to look good as well? Jag skriver under även om det mest bara är en god konsekvens av sunt leverne!

 

 

Min lilla tös är som sagt var bara 4 veckor så jag borde inte känna den här stressen, 4 veckor är ju ingenting. Man bär sitt barn i 9 månader och det sägs ju att det kan ta kroppen minst lika lång tid att återhämta sig och återgå till det "normala". Denna dumma stress som man lätt lägger på sig själv. Man ska föda barn, man ska ta hand om barn, man ska gå ned i vikt, man ska träna och man ska le & se glad ut mest hela tiden. Framförallt är det svårt just nu att släppa den stressen för jag vet ju hur mycket bättre jag mår (utan att jag för den sakens skull mår dåligt nu för det gör jag verkligen inte) när jag är tillfreds med mig själv.

 

Jag längtar efter att få komma igång med träningen men samtidigt försöker jag intala mig själv att det inte är bråttom. Att jag med gott samvete kan stanna i den här bebisbubblan en stund till, den lilla bubblan som innebär att man snusar på bebis, myser med sin familj och bara njuter av varandra vid varje tillfälle som ges. Det är livet och jag kommer att sätta fart med träningen så småningom och det är helt okej försöker jag få mig själv att inse!

 

 

 

Åhh blablablabla svammel svammel & babbel babbel på mig.. Enough said!